myran myllrar igen…

Puh… nära ögat

- Men vad sjutton! tänker Myran när hon får tillbaka mejlet med en massa tjafs om permanenta och fatala errors. Om de vill att man ska mejla in sin vattenmätarställning så får de ju skriva adresser som fungerar!
Myran läser adressen hundra gånger som ser inget fel: matarsevice@goteborg.vatten.se. Sedan skriker något barn och det blir som vanligt jag-tar-det-sen…

Nästa morgon tänker Myran att hon måste ju fixa den där vattenavläsningen annars blir det ju aldrig av. Hon läser adressen noga igen. Då upptäcker hon det! R:et i service fattas ju. Åhhh, vad hon är korkad. Sådärja. Skicka.

Men återigen kommer mejlet tillbaka.
—– The following addresses had permanent fatal errors —–
<matarservice@vatten.goteborg.se>
   (reason: 550 matarservice@vatten.goteborg.se… No such user)
Nu blir Myran lite irriterad. Ska det verkligen vara så här jobbigt att bara skicak in ett bara siffror? Måste jag gå till brevlådan och posta lappen när jag har bredband rakt in till vattenmätaren? Hon surfar fram till webplatsen för att leta rätt på ett telefonnummer och ser sig om efter telefonen. Längst ner på sidan, bredvid telefonnumret står mejladressen till den webansvariga. Myran blinkar till och lägger hastigt ner telefonen. Vad står det för domän egentligen? Och vad står det på hennes lapp?

Hmm. På mejlet som hon har skickat står det @goteborg.vatten.se och på alla andra ställen står det @vatten.goteborg.se.

Myran ryser när hon tänker på samtalet som hon var så nära att ringa. Det värsta efter att vara en grinig tant som ringer och klagar är ju faktiskt en korkad, grinig tant som ringer och klagar. Puh.

Jag sätter på Pamela

- Har’u satt på Bäjwåtshen?
- Va?
- Bäjwåtshen? Haha! Jag sa fel - jag menade Baby-watchen!
- Baywatch - det är ju något helt annat, är det Pamela Anderson du tänker på eller?

Och sedan den dagen hör det till det normala att någon i myrhemmet ropar:
- Har du satt på Pamela?
- Ja visst, hon står i hallen!

ryggträningspass

- Jag har ont i ryggen, suckar Myran och hon vet vad herrH kommer säga och hon både vill och vill inte höra det.
- Du borde göra lite ryggövningar, säger herrH försiktigt för han vet att detta är nog inte det Myran allra helst vill höra. Helst vill hon nog höra något i still med “stackars dig älskling, ska jag massera dig ikväll?”. Men herrH fortsätter:
- Det behöver inte vara så besvärligt. Fem-tio minuter varje kväll hjälper jättemycket. Du märker skillnad bara efter två-tre dagar.
- Hmm… muttrar Myran. Hon sitter fast i fällan. Hon måste väl göra de där övningarna, då.

Så ligger hon där på alla fyra och sträcker ut högerarmen och vänsterbenet och sedan armbågen mot knät tio gånger. Och sedan andra sidan tio gånger och så igen och igen. Oj, vad duktig hon känner sig. Sedan ligger hon platt på golvet och sträcker amarna framåt och lyfter dem samtidigt som hon lyfter benen. HerrH hejar på.
- Håll! Håll! Tre till. Du orkar. Kom igen!
Efteråt är Myran nöjd och det känns faktiskt att det tar.

På kvällen dagen efter påminner herrH om ryggövningarna. Myran blänger lite på honom.
- Inte tjata, mumlar hon.
- Nej, nej, jag påminner bara! ler herrH.

Tre dagar senare är ryggen mycket mindre ond och Myran berättar helnöjt för en mamma på öppna förskolan att hon kör ett ryggträningspass varje kväll. Att hon bara har gjort det tre dagar eller att det endast tar tio minuter glömmer hon nog att få fram. Fjärde kvällen är herrH borta och repar och Myran missar sin träningsstund. Femte dagen har Gurkan extra mycket läxa och det blir ingen träning då heller. Så går det en vecka. Utan träning.

Myran är på väg till öppna förskolan och trycker upp dubbelvagnen för en lång backe.
- Hu, vad ont i ryggen jag har, tänker hon. Jag måste ju faktiskt göra de där ryggövningarna! Det är ju faktiskt inte så himla jobbigt - bara man kommer ihåg det.
Varför kan inte herrH påminna mig?

I affären

HerrH åker för att handla. Med sig tar han lilla, söta Rädisan sovandes sött i en bärsele på magen. Väl framme vid i den stora lågpriskedjans kassa börjar herrH plocka upp varorna på bandet. Det är svårt och obekvämt att böja sig ner i en stor kundvagn med en söt, liten bebis sovandes på magen. Efter ett litet tag reagerar kvinnan bakom herrH i kön.
- Ohh, jag såg inte att du bar en bebis! Jag ska hjälpa dig.
Raskt hjälper kvinnan herrH att plocka upp varor på bandet och när hon betalat sina egna varor hjälper hon även herrH att packa sina varor i kassar. Kvinnan erbjuder även herrH att hjälpa till vid bilen men han avböjer vänligen.
- Det borde jag klara själv, ler han.

Ett par veckor senare åker Myran och handlar i samma affär och med samma sovande Rädisa på magen. Dessutom har hon Moroten i barnsätet på kundvagnen och Ärtan med sig som springpojke och barnvaktsassistans. De turas om att köra kundvagn, vakta så att inte Moroten klättrar och att hämta varor. Väl framme vid i kassanbörjar Myran och Ärtan plocka upp varorna på bandet. Det är svårt och obekvämt att böja sig ner i en stor kundvagn med en söt, liten bebis sovandes på magen. Och det är svårt och jobbigt att nå varorna på botten av vagnen om man bara är 7 ½ år. Kön växer. Myran och Ärtan sliter. Bakom i kön står två män. De suckar och tittar på klockan. Efter  mycket stånk och stön, när Ärtan klättrat upp på kundkorgsavsatsen och hängt sig ner i kundvagnen kan de äntligen betala för sig och orsaka mer stopp när de tar tid på sig att packa ner i kassarna. Myran klarar av att packa in i bilen själv medan Ärtan håller i kundvagnen så den inte blåser iväg.

Tänkbara anledningar att herrH blir erbjuden hjälp men inte Myran:
* HerrH är man med en bebis - och män klarar ju faktiskt inte av både bebisar och något annat samtidigt. Han måste ju få hjälp!
* Mängden barn. En bebis är sött - men hon får väl skylla sig själv om hon släpar med sig ett halvt dagis till affären.
* Den som har möjlighet att hjälpa. Kvinnor hjälper till. Män gör det inte.
* HerrH är snyggare än Myran.

Vilket det än är så ska Myran komma ihåg och nästa gång hon handlar utan småbarn ska hon minsann hjälpa andra småbarnsföräldrar. Det lär väl bli om en tio år eller så!

Latteproblem

Det finns en stor nackdel med att vara nackdel med att vara lattemamma.

Tänk dig att du kommer hem från sta’n. Nöjd och glad. Kanske handlat något i en liten påse. Med stor sannolikhet druckit en kaffe latte. Du har sett till att barnen blivit mätta så att de somnar in i sin middagslur på vägen hem. Väl hemma så står du där med två sovande barn. En tidning som är oläst efter en hysterisk morgon. Vad vill du göra då?

Just det - sitta i soffan, läsa en tidning och dricka kaffe!

Men du har just druckit kaffe ju!

För Myran är det här ett olösligt problem. Hon måste ju i princip dricka kaffe på stan - det är ju så mysigt - och gott - och dessutom så måste hon ju ge Moroten lite lunch på ett café och då går det ju liksom inte att hoppa över. Och att läsa tidningen i ett lugnt och tyst hus utan att dricka kaffe känns faktiskt riktigt meningslöst.

Myran känner på sig att mammaledigheten och dess överkonsumtion av kaffe kommer att ge henne magkatarr och undrar förhoppningsfullt om man kan kräva ersättning av försäkringskassan för en sådan sak?

1 - 2 - 3 - många

- Nu räcker det väl med ungar!?

Frågan kommer ganska ofta. Myran funderar.
Jo, det gör det väl. Men det är ju så mysigt. Ska hon aldrig få vara gravid igen? Ska hon aldrig få föda barn igen? Och aldrig mer få en sån där liten, mysig, blöt klump upplyft på magen? Ska lilla Rädisan alltid få vara minstingen?

Folk verkar tycka att hon inte är riktigt klok som tvekar.
- Ni kan ju inte ha fler barn i ert lilla hus!
- Ni har ju att göra så det räcker ändå!
Men vi kommer ju ändå alltid ha att göra så det räcker, tänker Myran… Oavsett om det blir fler eller inte. Det känns som om att med barn så gäller regeln “1 - 2 -3 - många”. Har man fler än tre så spelar det inte så stor roll hur många. De är liksom redan en hel flock.

Det som får Myran att bestämma sig är tanken på att få sova hela nätter. Och att kunna prata färdigt hela meningar med herrH utan att bli avbruten av barnskrik eller bajsblöjor. Att kunna gå en kvällspromenad tillsammans när barnen har somnat. Att kunna gå på toa ifred.

Det är skönt att ha bestämt sig. Men Myran litar inte riktigt på sig själv så för att tydliggöra sitt beslut för sig själv ger hon bort alla sina mammakläder. Bebiskläderna ska packas ner i lådor. En låda till varje myrbarn som de ska få när de blir stora.

Sedan bearbetar hon beslutet genom att berätta det för alla hon träffar. Som oftast ändå tycker hon är helt galen som överhuvudtaget har övervägt att ha en till…

Fett

Lycklig spanar Myran in sitt saldo. Åhhh, tänk om det verkligen vore så. Tänk om man verkligen hade en stor bunt med tusenlappar kvar efter att man betalt alla räkningarna. Tänk om.

Egentligen borde man faktiskt få behålla pengarna om lönekontoret råkat betala ut en månadslön fastän man är mammaledig. Faktiskt.

Regn regn regn

Myran står på lekplatsen i regndiset. För första gången på tre veckor. Det är ju så oändligt tråkigt att gå ut när det bara regnar. Hela tiden. Regn. Regn. Regn.

Men idag tog Myran tag i sitt liv. Tryckte fast de små barnen i vagnen och släpade med sig fyra kassar med mjölkpaket, konservbrukar, shampooflaskor, tidningar och äggkartonger till återvinningsstationen. I regnvädret.

Efter återvinningsstationen hade hon lovat att ta vägen om lekplatsen. Det man lovar måste man hålla, tänkte Myran där hon gick i regnet mot lekplatsen. Iklädd jeans, mockastövlar och dunjacka. Förtydligande: Blöta jeans, blöta mockastövlar och blöt dunjacka.

På lekplatsen är det fullt med dagmammor. Kvinnor med regnkläder. Kvinnor som har torra vantar. Kvinnor som inte stannar inomhus i två veckor för att det regnar. Det-finns-inget-dåligt-väder-kvinnor. Myrans suckar när hon ser dem och är på vippen att skrika:
- Det finns massor med dåligt väder och det är aptråkigt med regnkläder!
Men hon säger inget utan stannar på lekplatsen i regnet i nästan en timme medan sonen förnöjsam leker med dagbarnen.

Huttrande går de hem fastän det slutar regna och när Myran släpar in den blöta barnvagnen tittar hon upp mot himlen pch ser plötsligt solen titta fram. Sedan går de in. Och där kommer de stanna resten av dagen.

Nöd

Det har varit en pisstråkig vecka, konstaterar Myran. Eller som vännen bästaK säger:
- Det finns nöd och det finns lust. Denna vecka var det nöd.

Veckan innehåller en förkyld make, en förkyld och febrig 1 ½ åring, en gnällig, förkyld bebis, ett byte av gaspanna, en ond rygg och ett oändligt, tråkigt regnväder. Skaka och blanda väl och du har en vecka där du inte går ut och träffar någon annan (eftersom dina barn har ett slemmigt spår av snor efter sig vart de går), inte tillgång till bil (eftersom det är synd om din man om han måste cykla förkyld i regnet), inget varmvatten på flera dagar (”vi byter pannan på 1-2 dagar” på hantverksspråk betyder egentligen på svenska: det tar tre dagar och dessutom kommer vi tillbaka en dag i nästa vecka också) och att du blir sittandes inne på en matta i vardagsrummet ömsom torkande snor på dina barn. ömsom på dig själv (eftersom du självklart också blir smittad!).

Nästa vecka… tänker Myran.

hjärnrum

Myran suckar.
- Men jag förstår inte. Hur ser din hjärna ut egentligen?
HerrH tänker efter. Lägger pannan i djupa veck.
- Jag har liksom ett rum dit jag går in och stänger dörren. Om jag tänker på musiken jag jobbar med så går jag in i musikrummet och stänger dörren och så är jag där inne en stund. Sedan kanske jag går ut och går in i vilken-film-ska-vi-se-ikväll-rummet, stänger dörren och stannar där en stund.
Myran ser förskräckt ut. Men allt annat som man måste tänka på då?
- Så fungerar det inte alls i mitt huvud - jag har liksom inga väggar eller så är alla väggar av glas och så hoppar jag fort, fort emellan rummen. Vad-ska-vi-göra-ikväll?, de-här-byxorna-måste-jag-tvätta, vilken-vecka-ska-vi-till-västervik-i-sommar, hur-blir-det-med-dagisplatser?, ett-grattis-kort-till-mamma-ska-jag-måla, undrar-om-det-blir-bra-med-gröna-väggar-härinne?
HerrH ser förskräckt ut.
- Det verkar jättejobbigt!
Myran håller med.
- Fast det är bra också, för man har lite mer framförhållning ibland. Men jag önskar att jag kunde göra som du då och då.

En stund senare ropar Myran:
- Älskling, jag vet att du är inne i musikrummet, men skulle det möjligtvis gå att såga upp ett litet fönster till Vad-ska-vi-äta-till-middag-rummet?